I måndags var vi till TAYS igen på kontroll. Vi fick träffa en neurokirurg och en neurolog. Babyn mår bra och hade växt fint och inga förändringar på bråcket. Diagnosen är iallafall allvarlig och en värre variant av hjärnbråck eftersom hjärnvävnaden också är med i bråcket. Vi diskuterade kring fortsättningen och om förlossningen. Det finns risk för att babyn dör i magen eller att förlossningen kommer igång för tidigt, detta p.g.a av att det finns en risk att jag får för mycket fostervatten. Vi kom överens om att ifall babyn vill ut före vecka 36 så far vi till Kokkola för att föda normalt och sen får babyn terminalvård, alltså han får leva så länge han klarar sig utan nån respirator och sånt. Kommer vi över vecka 36 så blir det förlossning på TAYS med ev. snitt. Där ska de försöka allt vad de kan och troligen operation nån gång. Medan vi satt där och diskuterade kändes dethär helt okej med tanke på att ifall han föds för tidigt så är det nog småa chanser för överlevnad med denhär diagnosen. Men nu efteråt har jag tänkt på det jätte mycket och det känns nog som att jag ville ändra på det lite. Min önskan just nu är nog att om vi kommer över vecka 30 så skulle jag föda på TAYS och de skulle få försöka vad de kan för att rädda honom. Får se nu hur långt vi kommer först.
I sommar ska jag 2 gånger till kokkola på ultraljud och sen fick vi tid till TAYS igen i augusti då jag är i vecka 32. Då har babyn utvecklats så pass mycket att de kan se om och hur mycket hjärnan är skadad.
Den senaste veckan tycker jag att jag har orkat jätte bra och tagit en dag åt gången men nu har det varit ett par dagar då jag har grubblat lite mer och funderat mycket kring alltihop.
Men det är bönerna som bär oss och vi litar på att Gud inte ger oss mer än vi klarar av <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar